Jag köpte min De’Longhi KG79-kaffekvarn i Finland för länge sedan. Och tro det eller ej, den förbannade saken fungerar fortfarande.
Ja, självklart fungerar den fortfarande. Jag har ju inte använt den särskilt mycket, mest för att jag hatar att använda den. Det är knappast något lysande betyg åt hållbarheten. Kanske är motorn otroligt robust, kanske inte, men jag tänker inte dra slutsatser om byggkvaliteten utifrån en kvarn jag helst undviker att använda.
Det är inte så att KG79 inte kan mala kaffe. Det kan den. Problemet är nästan allt runt själva malningen: materialen, reglagen, uppsamlingsbehållaren och framför allt rengöringen. Det är imponerande hur många sätt en så enkel maskin kan hitta på för att irritera mig.
Ser snygg ut, men plasten är usel
Jag får ge KG79 lite beröm för utseendet. Den kantiga designen och den metalliknande ytan kan se ganska snygga ut, särskilt i ett kök med mycket polerat rostfritt stål. Men de blanka ytorna samlar fingeravtryck och plastbehållarna för malet kaffe får repor löjligt lätt. Den kanske ser snygg ut, men delarna du hanterar regelbundet gör det inte länge.
En sak gillar jag faktiskt: det rökfärgade plastlocket över bönbehållaren. Till skillnad från ett helt genomskinligt lock skyddar det åtminstone bönorna lite mot ljus. Det är vettigt. Behållarna för det malda kaffet är däremot en helt annan historia.
De behållarna fick synliga repor efter väldigt lite vanlig hantering. Jag menar små knackningar, stötar, diskning och torkning som en löstagbar del av en kaffekvarn borde tåla. Reporna kom för många år sedan, och så småningom sprack plasten. Två sådana behållare har gått sönder och splittrats helt, och den jag har nu är kantstött.
Det handlar inte om delar som först utsatts för åratal av misshandel. Enligt min erfarenhet är plasten helt enkelt för dålig för normal användning. Särskilt illa när det är en del som man måste tömma och rengöra regelbundet.
Båda inställningsvreden är hemska
Båda vreden, ett för malningsgraden och ett för kaffemängden, har en klibbig gummiliknande yta. De verkar dra åt sig vartenda dammkorn och all smuts i köket. Till och med att torka av dem är irriterande eftersom allt fastnar. Jag begriper inte vem som tyckte att det här var ett bra material för reglagen på en kaffekvarn.
Mängdvredet har dessutom ett annat problem: inställningen är otydlig. Det saknas distinkta, tydliga klicklägen, så att hitta tillbaka till exakt samma läge är onödigt svårt.
För tydlighetens skull: vreden kärvar inte mekaniskt. Det är gummiytan som känns klibbig, medan mängdinställningen är oprecis. Två olika irritationsmoment, praktiskt nog samlade i ett enda reglage.
Den maler kaffe. Det är inte problemet.
KG79 har 16 malningsinställningar, och motorn gör fortfarande sitt grundläggande jobb med att mala bönor. Just den delen har jag inget större att klaga på.
Den låter också ganska mycket. Jag skulle definitivt inte köra den tidigt på morgonen om andra sov. Men elektriska kaffekvarnar låter, och jag tänker inte låtsas att just den här är exceptionellt dålig bara för att den hörs.
Vill jag veta exakt hur mycket kaffe jag använder väger jag det hellre än att lita på det diffusa mängdvredet. I sig är det ingen katastrof. Problemet med KG79 är att allt det här läggs på hög, och värst blir det när den ska rengöras.
Rengöringen är ett enda elände
Behållaren för malet kaffe är en hög, smal, nästan fyrkantig plastlåda. Fint kaffedamm och statisk elektricitet får kaffet att fastna på insidan. Man kan behöva knacka på behållaren och ändå ha kafferester kvar. Statisk elektricitet är vanligt, men behållarens utformning hjälper inte.
Att diska den är en sak. Att sedan få den torr är där det riktigt absurda börjar. Öppningen och formen gör det svårt att nå in med en trasa, än mindre ner i hörnen. Jag tycker att jag har ganska smala händer och fingrar, men inte ens jag kommer ner till botten utan att handen fastnar. Det är en enkel plastlåda, för sjutton. Jag borde inte behöva slåss med den för att få den ren och torr.
Och behållaren är inte ens värst. Utrymmet där den sitter har en besvärlig fördjupning där malet kaffe samlas. Man ser resterna, men att faktiskt komma åt och få bort dem ordentligt är onödigt svårt.
Dessutom finns en öppning under maskinen där löst kaffepulver kan hamna på köksbänken. Rengöring kan alltså innebära att lyfta kvarnen, knacka på den och torka upp under den. Så mycket för att hålla kaffet i maskinen.
Lägg till plastytorna som repas, fingeravtrycken och de där hemska dammsamlande vreden så får du en maskin som är irriterande att rengöra från nästan alla håll. Jag undrar på allvar om någon provade att göra rent den innan konstruktionen godkändes.
Om KG79 avsiktligt hade konstruerats för att vara konsekvent jobbig att rengöra, skulle jag säga att någon gjorde ett fantastiskt jobb.
Jämförelsen med Melitta Molino
När jag köpte Melitta Molino blev bristerna hos KG79 ännu tydligare. Jag köpte ursprungligen Melitta som en prisvärd kvarn till kontoret, men behöll den hemma och flyttade De’Longhi till kontoret i stället.
Den mest absurda skillnaden är storleken. KG79 är faktiskt lite större än Melitta och tar mer plats på bänken, men lyckas ändå ha mindre behållare i båda ändarna.
De’Longhis bönbehållare har en angiven kapacitet på 120 gram, mot 200 gram för Melitta. Jag mätte också uppsamlingsbehållarnas invändiga volym med vatten: ungefär 350 ml för KG79 och cirka 400–420 ml för Melitta. Det är volymmått, inte hur många gram malet kaffe som ryms.
Den större kvarnen rymmer alltså färre bönor upptill och mindre malet kaffe nedtill. Större maskin, mindre kapacitet i båda ändarna. För mig är det helt enkelt korkad design.
Men kapaciteten är inte ens min största invändning. Melittas uppsamlingsutrymme har en enkel rund yta som är lätt att nå och torka av. Behållaren är mycket enklare att diska och torka, och vreden klickar tydligt utan den där vidriga klibbiga beläggningen. Melitta har 17 malningsinställningar mot KG79:s 16, men det extra läget är inte anledningen till att jag föredrar den. Hela upplevelsen, både användning och skötsel, är bara mindre irriterande.
Ungefär det enda jag föredrar på KG79 är det tonade locket över bönbehållaren eftersom det skyddar lite mot ljus. Plastbehållarna för det malda kaffet har däremot visat sig löjligt lätta att repa och slå sönder.
Molino har också sina egenheter, som jag tar upp i en separat recension. Men det är småsaker jag kan leva med, inte sådant som får mig att aktivt ogilla att använda produkten. Jag har till och med övervägt att köpa ännu en Molino till kontoret, trots att det redan står en fungerande KG79 där. Ärligt talat skulle jag inte bry mig särskilt mycket om någon skadade KG79 på kontoret. Så lite entusiasm har jag kvar för den.
Omdöme: skulle jag köpa den igen?
Absolut inte. Och jag skulle inte rekommendera den heller.
Ja, KG79 fungerar fortfarande efter mer än ett decennium. Men jag har använt den relativt lite, till stor del eftersom jag hatar att använda den. Ta därför inte det som beröm för byggkvaliteten eller bevis för enastående tillförlitlighet. Det kan jag helt enkelt inte påstå.
Vad jag däremot har är flera års erfarenhet av plastbehållare för malet kaffe som repas och spricker vid vanlig hantering, två vred som drar till sig smuts som magneter, en frustrerande oprecis mängdinställning och en behållare med tillhörande utrymme som är mycket svårare att rengöra än de borde vara.
Det handlar inte om ett enda dramatiskt fel. Det är en samling dåliga designbeslut som har gjort att jag verkligen ogillar att använda den. Att mala kaffe är trots allt det allra minsta jag förväntar mig av en kaffekvarn.
Melitta Molino har visat mig att jag inte behöver stå ut med allt detta för att få en vettigt prissatt elektrisk kvarn. Om du funderar på att köpa en KG79 är mitt råd enkelt: det skulle inte jag göra.
KG79 fungerar. Det är ungefär det snällaste jag kan säga om den. Efter mer än tio år har jag fått nog av den förbannade saken.